Torpet Kilen med Lisa och Kalle tidigt 1940-tal
Torpet 1950, vinterbild
Torpet i feb 1956, just före rivning, Bild1, Bild2
Fåren på fältet 1940-tal
Fårhuset söder om fältet, 1980
Torpet Kilen
1796 nämns första gången Kilen - statdrängen Anders Söderholm slår sig ner då, från 1798 gift med Rakel Lovisa Söderholm. 1805 flyttade dock paret bort och stället blir öde. 100 år senare 1905 byggdes åter ett torp Kilen och tydligen på samma plats som det äldre. Han som slog sig ner där hette Frans Danielsson med hushållerskan änkan Eva Johanna Samuelsson. De bodde kvar där 1913.
1942 beslöt Stockholms stad att starta fårskötsel på flygfältet för att hålla efter gräset. Lisa Karlsén och hennes make Kalle flyttade då in i det lilla torpet. Som mest hade de hand om 420 får, som också måste också vaktas, så de inte sprang in på de delar av fältet som användes till höbärgning. Lisa vallade fåren med hjälp av cykel, medan Kalle oftast skötte fåren på Bromma. Ibland tog de in lamm i stugan och matade dem med nappflaska. Annars inhystes fåren i ett stort fårhus vid Tyresövägen. Lisa och Kalle skötte fåren ända till krigsslutet. Trots alla landande flygplan lär endast ett lamm blivit skadat under deras omsorg.
Torpet revs 1956. En busshållplats med namnet ”Kilen” fanns länge väster om det före detta torpet. Ett par utbuktningar i Skarpnäcksvägen och ett räcke visar ännu spår av var busshållplatsen låg.
Källor/litteratur:
Anders Bergmans opublicerade papper om torp i Söderort
Holm, Åke Fabian. Skarpnäck förr och nu. Studiehäfte 1991.
Skarpnäcks församlingsblad, nr 1, 1981.
- - - - - - - - - -
Ett komplett utdrag ur Skarpnäcks församlingblad nr 1 1981
Under1940-talet hade Stockholms stad får på Skarpnäcksfältet. De sköttes av Lisa Karlsén och hennes nu avlidne make Kalle.Egentligen var det fåren på Bromma som Kalle hade hand om. Men eftersom stan hade djur även på Skarpnäck fick han ta hand om dem också. Det var 1942 som vi åtog oss att flytta ner till fältet. Bergholmstorpet var avsett att bli fårvaktarbostad. Men då var beredskapstruppen som bevakade flygfältet förlagd dit. Vi fick istället flytta in i den lilla torpstugan Kilen. Den var säkert ett par hundra år gammal. Den är borta nu, men låg nära vägen några hundra meter väster om Skarpnäcks gård. Där finns nu en busshållplats, som heter Kilen. Stugan var väldigt liten och innehöll bara ett stort kök med vedspis och en liten kammare som låg två trappsteg högre. Där rymdes bara en sekretär och två stolar. Våra övriga möbler magasinerades i en annan gammal stuga. Vatten hämtades vid brunnen. och belysningen fick klara sig med karbidlampor. Från farstun gick en trappa upp till stugans loft, som hade golvfyllning av jord. Den brukade sila sig ner som ett fint damm, om man gick oförsiktigt däruppe. För att bevara värmen i huset skottade Kalle upp snö kring stenkolen under de snörika vintrarna. Utanför knuten fanns en surapel och strax invid låg koloniland, som innerstadsbor kom ut och odlade grönsaker på. Hyran var överkomlig, till en början 8 kronor i månaden, men sen steg den till 20 kronor.
Fårstammen var av vanlig svensk lantras, gråa, svarta och vita om varandra. Kalle hade djuren på Bromma också, så det var mest jag som fick ta hand om de här fåren. Antalet var från början 180 stycken, men när de hade lammat var det 420 livaktiga kreatur att hålla reda på. Eftersom får gärna håller ihop i hjord, så behövdes bara att ett lamm kilade iväg för att hela skocken skulle följa efter. Fältet användes av segelflygarna och det fordradestor uppmärksamhet för att få djuren att hålla sig undan vid start och landning. Särskilt landningarna var svåra att förutse, det behövdes ju bara en kastvind för att planet skulle ändra riktning. Jag vet bara en enda gång som det gick så illa att ett lamm blev skadat vid landning, konstigt nog.
Djuren fick inte röra sig fritt över hela det inhägnade området, för en stor del av höet skulle slås och bärgas in för vinterbehovet. Jag hade ingen vallhund utan för att kunna bevaka fåren använde jag cykel. Det gällde att komma fort fram, då någon utbrytare gav sig iväg upp på landningsbanorna eller ut i grödan, som skulle bli vinterfoder. Det var ojämnt och knaggligt och fåren brydde sig inte om att komma om de väl börjat springa . iväg. Bästa sättet att stoppa dom och få dom att vända var att köra förbi dem och sedan prassla med en stor papperssäck. Ibland kom militärerna från Bergholm också och hjälpte till när fåren gått ut i klöverfältet.
När tackorna hade fler lamm än de kunde ge di, tog vi in de små i stugan, där de fick bo på nätterna. Vi kunde ha ett par tre små gulliga lamm däruppe och dom födde vi upp med nappflaska. Varje kväll lockades hjorden in i det stora fårhuset nere vid Tyresövägen. Där vräkte jag ner hö från loftet och skulle fördela det på de cirkelrunda foderhäckarna. Djuren gick fritt omkring därinne och när jag kom med stora fång på högaffeln trängdes de kring mig så tätt att jag blev buren av dem fram till utfodringsstället.
Min Kalle hade sysslat med djur sen pojkåren och hade väldig vana att. klippa får. På tre minuter klippte han en stor tacka. Han kunde skala av fällen så fint att den hängde ihop som en stor, luddig filt och utan att skada djuret det allra minsta. Det var år med ständigt ansvar, men en fri och lycklig tid. Man hade inte så brått. När Kalle var inkallad och hans förband låg på Långholmen mitt i stan hade man då lagt med foder till truppens enda häst. Då tog han sig tid att köra med häst och kärra för att hämta hö från logen i Skarpnäck. Och visst tog det sin tid att ta hem mjölken från Skarpnäcks gård och att handla vid Pungpinan, men vi trivdes och skötte fåren ända till krigsslutet. Fast då hade vi flyttat till villa i Tallkrogen, så det var bra mycket längre väg att fara för att ta hand om de många hundra kära djuren."
Så berättade Lisa Karlsén, som nu från sin bostad i höghuset i Gubbängen kan se nästan ända bort till fårens gamla betesmarker.
Bilder
fårhuset:
Stina och Kalle vid Kilen-stugan
Idyllen på flygfältet
Torpet inlagt med overlay av äldre kartor
Torpet inlagd med overlay från karta från 1970