Skarpnäcks gård
Skarpnäcks gård
Släktfoton från gården, Ekudden och Neumüller
Vid vintertinget 1660 meddelas att byn Skarpa har omvandlats till säteriet Skarpnäck. Carl-Ivar Ståhle har utrett namnfrågan och hans förklaring är mycket sannolik - namnet bildades genom tysk påverkan. Oxenstiernorna var väl bekanta med grevinnan av Erback i norra Tyskland, innehavare av egendomen Scharfeneck där. Grevinnen hette Elisabeth Juliana och gifte sig 1644 med fältherren Johan Baner, och hennes dotter i ett tidigare äktenskap Marcia Christiana von Löwenstein und Scharfeneck gifte sig 1644 med Gabriel Oxenstierna, syssling till fru Maria Sofias avlidne man. Och Skarpnäck lät ju mycket finare än det enkla Skarpa!
Säteriets huvudbyggnad byggdes i närheten av det torp som från 1628 anges heta Vevestad eller Väfsta. Det bör ha legat ungefär där nu herrgården ligger och det försvinner från alla handlingar just 1660 - det nämns då utan åbo.
Fru Maria Sofia De la Gardie hade tidvis arrendatorer på Skarpnäck, bl.a. grosshandlaren och penningutlånaren Anders Onkel i Stockholm, som 1690-93 hade säteriet i pant. På nyåret 1694 lånade grevinnan 1450 dsm av kollegan vid Tyska skolan Mickel Heinrich Pettersson och som pant fick denne Skarpnäck, Drevinge och Sågtorp. Lånet betalades 1696. Pantinnehavaren lät 1695-96 kammarherre Arvid Apelgren arrendera säteriet. Tyresögrevinnans kamrer Lars Winterman stämde hösten 1696 arrendatorn för ekhygge vid Skarpnäck, varvid svaranden i rätten sa sig ej känna Winterman - Apelgren hade ingått sitt kontrakt med Pettersson. Winterman å sin sida kunde inte förstå hur den senare blivit arrendator på Skarpnäck. Förmodligen förde processen med sig en snabbare betalning av lånet.
När kollega Pettersson fick tillbaka sina pengar, hade fru Maria Sofia dött - hon dog 1694. Arvinge var doterdottern Maria Gustava Gyllenstierna, gift med greve Carl Bonde till Björnö, men även hon blev änka rätt snart - greve Bonde dog 1699. Grevinnan var sin tids lärdaste kvinna, något som inte gjorde henne särskilt omtyckt i aristokratien. Hon var troligen männen alltför överlägsen. Svårigheterna för en kvinna att kunna använda sin lärdom var helt enkelt oöverstigliga. Som skald och översättare kunde hon visa vad hon dög till - i övrigt inte. Fru Maria Gustava härskade ensam på Tyresö till sin bortgång 5 nov 1737. Skarpnäck sålde bon dock, och 20 okt 1716 kunde herrskap för första gången flytta in på säteriet.
Greve Anders Leijonstedt, Sveriges förste JK, hade köpt Skarpnäck. Själv var han en rätt så nyadlad man utan större förmögenhet, men han hade gift sig rikt - fru Maria Catharina Thegner var dotter till den stenrike stockholmsborgmästaren Olaus Thegner. Greven utökade i febr 1717 säteriet genom köp av Klisätra, det lilla halvhemmanet på andra sidan Ältaån, och 1721 köpte han även Älta. Greven lät 1718 kartera godset. Han dog 1725 och fru Maria Catharina 1731. Sönerna Carl Jakob och Olof samt dottern Eva Catharina ärvde. Eva Catharina var gift med bankokommissarie Johan Eberhard von Schantz - paret sålde 1732 halva arvet till brodern Olof och resten till den andre brodern. Bröderna var bittra ovänner. Ingen av dem bodde på Skarpnäck - Carl Jakob ägde Nacka och bodde där, medan Olof var landshövding i Umeå. Säteriet sköttes av frälsefogdar - en tid av Arvid Öhrstedt, senare krogvärd på Nacka krog och innehavare av Hammarby. 1741-48 svarade förre sergeanten Johan Magnus Gripensköld för ledningen på Skarpnäck - han var den siste av sin adliga men något deklasserade ätt. 1748 blev han klockare i församlingen och lämnade Skarpnäck. Dottern blev prästfru på Solberga.
1754 inträdde greve Fredrik Ulrik Reenstierna i rollen som förvaltare på säteriet. Han och hustrun Anna Maria Gyllenhöök bodde där till 1762 under de år då egendomen var föremål för en bitter strid mellan Anders Leijonstedts arvingar. Samma år som Reenstierna började sitt arbete på Skarpnäck återbördade Johan Ludvig von Schantz moderns tidigare halva arvedel från greve Olof och året därpå den andra halvan från morbrodern Carl Jakob. Olof dog 1759 sedan han bittert ångrat sina strider med brodern. Denne och systersonen delade arvet - Carl Jakob ägde sedan 5/9 och Johan Ludvig 4/9. Alla delar av egendomen delades dem emellan - huvudgården såväl som Klisätra, Älta och panthemmanet Orhem. Orhem hade sedan 1731 legat under Skarpnäck som pant för ett lån. 18 april 1761 tillträdde Johan Ludvig von Schantz hela egendomen sedan han helt löst ut morbrodern. Han gifte sig 1763 med Ulrika Charlotta Åkerman, borgmästardotter från staden. Själv var han liksom fadern bankokommissarie.
6 maj 1765 avskiljdes Orhem från Skarpnäck. Häradsdomaren Jöns Olofsson i Nytorp övertog panten och von Schantz återfick den summa som gården varit pantsatt för - det var mormodern Maria Catharina Thegner som en gång lånat ut pengarna. 1769 var skarpnäcksägaren i behov av kontanta medel och sålde Älta till grannen på Erstavik. Bankokommissarien gick bort 1786 men fru Ulrika Charlotta överlevde honom länge. Hon dog 20 okt 1813 och överlevde även sina båda söner. Den äldre Carl Eberhard von Schantz hade 1795 gift sig med Margareta Enebom. Unga frun dog 13 juli 1799, 28 år gammal, och två veckor senare följdes hon av maken, 34 år gammal. Brodern bankokommissarie Johan Fredrik von Schantz övertog förvaltningen av säteriet för brorsdöttrarnas räkning - själv var han ogift. Han avled 49-årig 12 februari 1813. Båda bröderna blev offer för lungtuberkulosen, en sjukdom som man då inte visste hur man skulle skydda sig emot.
Flickorna Lovisa Charlotta och Sofia Ulrika von Schantz var säteriets officiella ägare efter faderns och farmoderns bortgång. Förmyndare blev Måns Lagerwall fram till dess Lovisa Charlotta 1820 gifte sig med grosshandlaren Anders Svedelius. 1824 gifte sig den yngre systern med Per Åkerman och flyttade strax därpå till Falun, där maken blev landssekreterare. 1729 köpte Svedelius deras halva av egendomen. 19 dec 1833 dog Lovisa Charlotta och 15 januari året därpå grosshandlaren själv. Sterbhuset sålde säteriet 1837 till Anders Carlström, en man som visat stor duglihet som lanthushållare, bl.a. på Örby. Han och hustrun Anna Berg flyttade in på Skarpnäck men sedan frun dött 1852 sålde Carlström egendomen året därpå till herrar Witte och Zetterberg, och därmed började en orolig tid för godset.
Georg Edvard Witte och Johan August Zetterberg behöll Skarpnäck i tre år. 1856 sålde de säteriet till Ferdinand Ludvig Flygarsson. Den nye ägaren var gift med Matilda Lundin. I sin godsförvaltning var han inte lycklig. 1860 gick han i konkurs men dog innan allt var utrett i början av 1861. På offentlig auktion inropades godset av Erik Ålander, som dock omgående sålde det till Carl Erik Wasberg. Denne lät 1862 köpet gå vidare till bryggaren Fredrik Rudolf Neumüller, arrendatorn på Listudden.Neumüller var född holsteinare och lärde sig aldrig tala god svenska, men han var en duglig företagsledare och god lanthushållare. Hans bryggeri var början till Sankt Eriks bryggeri. Som arrendator på Listudden hade han studerat säteriet 1860-62 och visste, vad han gav sig in på. Under hans ledning fick godset genomgå en ordentlig uppryckning av samma sort som Odelberg genomfört vid Enskede. Bryggaren och hans hustru Eva Emilia Christina Reuzner förde strax hus på Skarpnäck, och Neumüller övergav sitt bryggeri - det fick sonen ta hand om - för att helt ägna sig åt godset. Han fann att den tidigare avrinningen mot Ältasjön inte passade överallt. Han lät dika ut mot Flaten men råkade då i gräl med grannen på Nacka, där ju alltsammans kretsade kring vattendrivna kvarnar och klädesstampar. Nackas vatten kom från Ältasjön och övriga vattenmagasin i trakten, inte minst från träsken på Skarpnäcks mark. När Neumüller dikade ut mot Flaten, rann det vattenet inte längre förbi Nacka utan ut mot Dreviken. Till saken hör att nackaintressenterna, dvs arrendatorerna av kvarnar och stampar, redan i slutet av 1700-talet hade låtit dränera samma träsk för avrinning ner mot Ältasjön. Johan Björkman på Nacka protesterade men efter flera års långdragna processer tröttnade Neumüller på grälet - han erbjöd sig köpa Nacka! Björkman betänkte sig en tid men gick sen in på affären, och så förenades Nacka och Skarpnäck under samma ägare för andra gången. Det var den 1 november 1888.
Neumüller dog 26 januari 1892 vid 67 års ålder. Fru Eva Emilia överlevde honom länge - hon dog först 1906. 1902 bildade arvingarna ett bolag av de två gårdarna, kallat AB Nacka-Skarpnäck. Familjen Neumüller bosatte sig främst på Nacka och arrenderade ut Skarpnäck. Ragnar Hellgren tillträdde 1896, och han och hustrun Vendela Walgren behöll arrendet till 1916. Inägorna blev till 1940 orörda av staden, det var i de mer oländiga markerna i norr och i backen ner från Pungpinan man lät villabebyggelsen breda ut sig.