Innehåll

• Hem
• Hammarbyhöjdenn
• Björkhagen
• Enskededalen
• Kärrtorp
• Vid söderbysjön
• Bagarmossen
• Pungpinan
• Skarpnäck(sfältet)
• Flaten
• Kasby
• Kartor

Tältstugelivet

I skogsområdet ovanför baden, mellan barnbadet och entrén var det sedan lång tid tillbaka populärt med lägerliv. På 1950-talet hade dessa läger utvecklats till ett område med halvpermanenta tältstugor och här fanns Bo Engstrands sommarparadis. Med omisskännlig personlighet berättar han här om en tillvaro som nu är minne blott.
”Femtiotalet hackade sig fram till 1955. Året gled fram till juni månad. När midsommardansens skära, skära havre och små grodorna ljöd ville jag bara ut.
”Tidigt på midsommarmorgonen den 25 juni 1955 fick farbror Ecke åka in med mina blivande föräldrar. Klockan 08.05 var jag ute i världen. Alla var naturligtvis glada och trötta, sköterskan som kom med mig frågade vänligt vem som var fadern. Framför sig hade hon min far och farbror Ecke, båda två lika bleka och hålögda.”

Väl tillbaka till Flatenbadet blev det samling runt Bosse, som kom att bli en populär knatte. Många ville hålla reda på honom. Tältstugeområdet kom och bli hans första världsdel och där tillbringade han sin första sommar i en trävagga med filttak.
”Mina första steg tog jag rakt nerför en liten knalle till vår granne Jojjen. Han tog upp mig och bar mig till mamma. Tyvärr minns jag inte riktigt hennes ansiktsuttryck, men förmodligen var det med en blick som skiftade från ängslan till glädje som hon förde handen till munnen för att kväva en ordenlig suck. Själv var jag troligen på gott humör, jag hade tagit mina första steg ut i världen. Min uppväxt kändes ibland litet speciell.”
”Alla runt om i tältstugorna var släkt. Mina kusiner Lena, Hasse och Eva, plus alla vuxna, så min barndom präglades av en slags storfamiljsanda med många farsor och morsor. Morbror Börje var den av de vuxna som stod mig närmast eftersom han hade varit fotbollsproffs. På denna fläck fanns vi sommar efter sommar. Vi växte upp tillsammans på Flatenbadet som i ett kollektivt skyddsnät. Om jag får använda ordet gemenskap som ett begrepp i detta sammanhang så var det just den som höll ihop oss. Vi såg varandra, hjälpte varandra, det fanns tid till det.”

På femtiotalet fanns inga mobiltelefoner, inte ens TV. Det fanns bara gröna telefonhytter nere vid badets entré. Man hade bara sig själv med lekar, bad, lite bus, glada tråkningar, mat, dryck, vackra solnedgångar eller bara stunden. Dagarna svetsade tältstugeborna samman, ”en för alla – alla för en”!

Tältsugeområdet

”Min farbror Eskil ’Ecke’ Engstrand var den av oss alla som först fick en tältplats på Flaten. Det innebar ett trägolv som en s.k. tältstuga monterades upp på. Efter det kom vi, senare morbror Tage och hans familj, därpå morbror Börje. Tältstugan hade många namn: tälthydda, sommarstuga, säsongstält.”

Bosses pappa var tvungen att renovera trägolvet för att kunna montera upp tältstugan. Ytan fick inte under några omständigheter överstiga 15 kvm. Tältstugan skulle ha ett rektangulärt format. Inga utbyggnader för kokplats eller diskplats fick göras. Konstruktionen var ett husskelett av 6x6 cm träläkt över vilket man spände en impregnerad tältduk. Ibland spikades masonit på insidan av tältstugan för att hålla fukten borta (inte tillåtet). En diskplats snickrades nära tältstugan på baksidan. Diskbänken var en bänk med underliggande hylla. På bänken placerades plastbaljor för disk. Hinkarna med det hemburna vattnet stod på hyllan under.

Inne i familjen Engstrands tältstuga var ena halvan sovplats med dubbelsäng. En enkel skiljevägg delade av resten av utrymmet med en hörnbyrå, en vanlig byrå och ett litet bord. Matplatsen inne hade utemöbler, rakt fram från den fanns kokvrån. Gasolkök och jordkällare var kökets exklusiva tillgångar. Utrymmet under trappen blev ett svalställe för läsken, mest sockerdricka, och svagdricka i en brun flaska med träram. Framför trappan fanns uteplatsen, omgiven av en 2 meter hög bergsformation. Där uppe fanns en avsats med ett långt matbord för långa matpass.

När maten var slut fanns en liten butiksbod, Konsum, i Flatenbadets entrébyggnad. Idrottsförvaltningens Lennart Hjort skrev kontrakt med Konsum i början av april 1952. Hela 2 % av intäkterna per månads skulle oavkortat gå till idrottsförvaltningen. Varje följande år skickade Konsum in pengarna till idrottsförvaltningen. Cirka tretton år senare sa Konsum upp kontraktet p.g.a. bristande verksamhet. Lokalen användes därefter periodvis som tjänstebostad till vaktmästaren.
”I tältstugan rakt ovanför oss, cirka 25 meter bort, bodde morbror Börje som ibland gästades av olika damer (jag störde alltid så det hände aldrig något). Snett över bergsknallen från vår tälthydda, cirka 20 meter, bodde morbror Tage med sin Ann-Marie eller kort och gott Mia. Rakt nedanför dom, nästan ett mindre stup, fanns pappas brorsa Eskil, farbror Ecke, med sin Svea. Rakt fram från dom fanns farbror Jojje. Han som bar mig upp till mamma efter min första promenad. Han var den enda som jag inte var släkt med. Det fanns ju förstås på vägen ner mot vattenpumpen bröderna Larsson, Lasse, Bengt och deras lillebror Ingmar, som alltid försökte haka på oss när vi skulle leka något ’barnförbjudet’.”

Bosses badvik som låg strax bredvid barnbadet bestod av en liten sandstrand med en rutschkana och en brygga. Bryggan var en flytbrygga som Bosse kunde dyka upp under och se upp på alla som sprang på bryggan. Eller så låg han på bryggan och såg ner på fiskarna mellan träribborna. Med händer som skärmar kring ögonen blev Bo och fiskarna en liten värld för sig. Fiskarna som simmade, vattnet som kluckade mot bryggan, solskimret i vattnet. Tidsbegreppet bara försvann. Hade han legat i tre minuter eller var det tre timmar? Tänk om det gått tre hundra år!

Tänk om morbror Börje på stranden hade förvandlats till en gammal gubbe med långt vitt skägg, skrynkligt ansikte och trasiga kläder. Den gamle mannen vädjade med gäll och darrig röst:
- ”Bosse skall vi inte gå upp nu, jag är törstig?”
Med ett ryck såg Bo upp, morbror såg vanlig ut.
- ”Bosse nu får det räcka för idag, kom upp!”

Flatenkungen

Bosses morbror Börje var något av en lekledare i storfamiljen. Han ordnade vanvettig krocket på den minimala bergsknallen, eller ”pinnboll”, vilket innebar att stång sattes ner i mitten av bergsknallen. Bollen var fastsatt i en lina fäst i toppen av stången. Två lag placerade sig på varsin sida om stången med en spelracket i handen. Det lag som först fått linan snurrad runt på stången vann. Ibland vann ingen eftersom bollen försvann från linan och landade någon annanstans i Sverige.

Börje arrangerade shower på berget. Alla vuxna satt nedanför knallen. Det var blandade uppträdanden med sång, lite cowboy, scener av barnen och till slut styrde alltid Börje showen till det stora slutnumret. Alla vuxna nedanför småfnittrade. Även barnen hade sparat merparten av all energi till slutet. Morbror Börje ställde upp ungarna på en rad, blickade ut över en förväntansfull publik, samlade sig och tog sedan ett djup andetag. Därpå skrek han så att rösten studsade mellan tallarna,
- ”VEM ÄR KUNGEN I FLATEN?”
Och barnkören svarade, - ”BÖRJE!
I denna stund brast publiken ut i tjut och skratt! Det självklara hade även denna kväll fått dåna ut i Flaten medan skymningen långsamt sänkte sig.
”Nu myste morbror Börje, det såg vi på ansiktsuttrycket, hans lätt röda trubbiga potatisnäsa tycktes lysa upp skymningen som nosen på jultomtens ledarren Rudolf.”

Livet vid tältstugorna

. Det var alltid något visst att åka ut till Flaten på våren och bygga upp tältstugorna. Frågan var: Finns allt kvar, hade tältduken farit illa under vintern, behövde något repareras? Och fungerar vattenpumpen som kanske låg 15 minuter bort? Hade någon uteliggare använt jordkällaren?

Alla som träffades på försommaren hade mycket att tala om efter vinterhalvåret. Kaffetermosar med mackor kom fram och därmed också de vuxnas prat. Det gemensamma sommaruppvaknadet för tältstugeägarna var likt en puppa som blir till fjäril. Presenningar vecklades upp till tältstugor.

I maj månad 1947 skrev Expressen om detta uppvaknade i artikeln ”Flatenstaden” växer upp… Där bor man för 2 kr pr månad… men inte säger upp våningen i staden”. Artikeln handlade om Flatensocietetsdamen Majken som hade tältat där med start 1934, om Gunnar som tältat där 16 somrar. Den mest stämningsfulla bilden i reportaget är där herr och fru Gustafsson tar siesta under tältstugans uppresande. Den bilden luktar senvår, med fjorton dagar kvar till sommarlovet.

Många män gjorde nog som Bosses pappa och pendlade mellan Flaten och sina arbeten fram till sin semester. Då släppte de staden och blev ett med familjen, med mammor och barn som bodde vid Flaten hela sommaren.

”Tänk er en varm sommardag, ändå mild som en sommardag kan bli i Sverige. Middag i skuggan. Vi sitter vid sidan av den lilla trappan, vid vårt matbord, vår vrå. Vi har den lilla uteplatsen framför oss, tältstugan i ryggen. Trädsuset ovanför oss. Mammas mat som alltid smakade bra. Alla dessa intryck som i sin enkelhet bildade en ogenomtränglig helhet i vår matstund. Någon anhörig satt i närheten på en stol. Det pratades vuxenspråk i lugn ljudnivå, en smärre vardagströskel kanske skulle passeras. Något sinnelag kanske skulle pareras. Någon kom gående genom dungen lite längre upp, - ”Tjena… käkar ni… mors”. Vår värld, vår gemenskap. En stund i historien när vi alla hann ställa upp. Ett fragment av det klassiska svenska folkhemmet innan det blev uppätet av Ekonominytt.”

Denna sommarens gemenskap, blev ett startskott för Bosses eviga kamp mot vuxna som ständigt och länge åt middag vid det långa matbordet på avsatsen ovanför tältstugan.

Han fick inte gå ner till badet ensam utan vuxen, alltså fanns det bara en taktik, tjat. Gå runt middagsbordet och tjata, med badbyxorna på och badbollen under armen. Än värre blev det på helgen när Bosses pappa åkte in till stan och hämtade farmor. Då blev det långa matbordet på avsatsen välfyllt.
”Vid bordet satt då inte bara de vanliga bordsgästerna morbror Börje, farbror Ecke och faster Svea, morbror Tage och Mia, Eva, kusin Lena, morbror Pelle, grannen Jojje. Då tillkom farmor, ibland moster May, ibland någon av mammas övriga syskon, ibland min halvsyster, ibland andra tillfälliga bordsgäster.
”Det fanns alltid egna namn på allting som att bälja en kall bärs, svinga en sup, suga i sig en klar. Tioöringar kallades sillöga, 25-öringar kal- lades blejd, 50-öringen blev tralling, tian kallades tingsare, spelkort kallades papiljotter, o.s.v.

När Bosse simmade så använde han ett slags katthundsim. Trots detta lyckades han ta simborgarmärket. Hans morbror Börje som var med vid tillfället gick nervöst med på stranden från brygga till brygga. Stolt gick han sen hem för att berätta:
- ”Det var lite kämpigt för grabben i början, men ju längre Bosse simmade desto bättre gick det. Simläraren frågade sedan mig om pappan skulle ta simborgarmärket också, men jag sa nej och tog grabben i handen och gick hem.”

Det var inte första gången folk trodde att morbror Börje var Bosses pappa. En annan gång var när de spelade fotboll på Flatens bollplan. Fotbollsplanen låg förbi minigolfbanan, förbi tennisbanorna. De spelade och vann, och då skröt Bosse stolt för killarna.
- ”Börje har i spelat landslaget!”
- ”Va, har din farsa spelat i landslaget?”, sa killarna med stora ögon.
Då tog morbrodern Bo stadigt i handen och sa,
- ”Nu går vi hem Bosse.”
Så klart att morbror Börje spelat i landslaget tänkte Bo och förstod inte varför Börje fick så bråttom hem.

Brand och blod

Dramatiskt var det när Tages och Mias tältstuga började brinna. Ett skri skar genom skymningsluften och en gråtande Mia kom springande över bergsknallen med Eva på armen och grät, ”Det briner , det briner !”.

Bosses mamma tog hand om Mia, hans pappa, morbror Börje, farbror Ecke, faster Svea, Jojjen och lille Bo sprang för att hjälpa till att släcka. En för alla – alla för en!

Men morbror Tage hade redan släckt elden genom att riva bort den brinnande tältduken med bara händerna. Stackars Tage! Någon sa att han skulle smeta in händerna i smör. Bosse kan än idag se framför sig morbrodern vanka runt i en liten gles träddunge vid sidan om bergsknallen med händerna kletiga av smör. Så ont han måste ha haft!
”Vi andra kunde bara se på. Mia led med Tage och vi andra led med bägge. Rastlöst fortsatte han gå i natten med en myras vandringsstruktur. För ont hade han, smöret hjälpte ju inte ett dugg, morbror Tage vankade och led, led och vankade!”

En sommar skulle en av Bosses kompisar med storebröder åka till Flaten på badbesök, innan tältsäsongen, och Bosse följde med. Grabbarna plöjde rakt ner över sanden i full fart och så i plurret alldeles bakom restaurangbyggnaden, jämsides med bryggan. Bo hoppade omkring i vattnet, trampande på något och det gjorde ont. Han lekte ett tag till men värken i foten gick inte bort så han haltade upp på stranden.
”Alla som inte tål se blod blundar nu för det kom massor av blod. Jag hade nämligen trampat på en flaska som kastats i vattnet och gått sönder. Foten var uppskuren. Badpersonal tog hand om mig, fixade sårbandage och kontaktade min morbror Tage som lyckligtvis fanns vid Flaten.”

Tage bar Bosse till huvudingången och ringde pappa och mamma. Det blev färd till sjukhus för att sy.
”Badsommaren var kaputt, bara för någon genuin korkskalle hade slängt en flaska i vattnet.”

Gammelgäddan

Skymning föll, långt efter läggdags, himlen klarblå nästan turkos med lätt orange färg i horisonten. Båtarna gled ut tyst i den stilla Flatensjön. Vattnet hade svart spegelyta, alla i båten var knäpptysta. Årorna lyftes för de långa årtagen – dropp, dropp. Årtag – dripp, dropp. Gäddraget var en decimeter långt, olivgrönt, lite röd- och svartspräckligt på undersidan. Två stora målade ögon och på sidorna hängde det stora krokar. Bosse tyckte att gäddan borde sticka all världens väg bara av dragets utseende.
”De första 20 minuterna var upphetsande, stämningen var kusligt laddad. Roddbåten gled sakta runt Flatensjön. Nästa 20 minuter blev mest spännande beroende på dom vuxnas spända ansiktsdrag. Nästa 20 minutersperiod började omgivningen runt sjön bli spännande, de mörka stränderna, skogdungarnas svarta siluetter, Flatensjöns svarta spegelyta med lätta älvor dansande på ytan. Tiden därefter höjdes stämningen endast när någon tyckte att det blivit napp. När båten senare gled in på stranden utan gammelgäddan var jag nöjd med äventyret för denna gång och ville hem till sängen.”

Organiserade aktiviteter

Sommaren var inte bara Bosses egna äventyr. Flatens tältklubb som höll ihop verksamheten anordnade varje sommar lek och tävling på lekfältet som låg bakom barnbadet.

Familjerna kom dit med sina picknickkorgar och en filt att sitta på. Hejade fram varandra och sina barn som tävlade i säckhoppning, potatis-i-sked-imunnen- stafetter, äta äpple i en vattenhink. Kasta långt med liten boll. Tävla ”skottkärra”, suga ur en nappflaska snabbast.

Spännande var att följa med när koloniserien i handboll spelades. Där spelade bl.a. Listudden, Orhem och Skarpnäck. Bosses mamma var tung mittback i Flatens handbollslag. Matcherna var inte bara kul utan också ”blodigt allvar”, som Bosses moster Mia uttryckte det.

Tältklubben lyckades även en sommar efter många års nekande från fritidsförvaltning anordna en dans på serveringsbryggan. Ett inslag under kvällen var en danstävling i twist.
Vem vann? Jo, Bo Viktor Engstrand. Efter den kvällen har det aldrig varit en twisttävling.
Bosse är alltså formellt fortfarande twistkung på Flaten.