Badbussarna till Flaten och barnbadet där
Foto Studio Gullers, © Nordiska museet
Baddbulle 1943
Stadsarkivet Idrottsförvaltningen
Utanför barnbadsingången juli 1935
Foto Studio Gullers, © Nordiska museet
Uppsamling vid Skanstull 1943
Privat foto
Uppsamling i Årsta 1 juli 1952
Stadsarkivet Svenska Dagbladet
Barnabdet 1934
Stadsarkivet
Barnbadet1963
Stadsarkivet Svenska Dagbladet
Utdelning av bullar 1934
Foto Studio Gullers, © Nordiska museet
Vid matfållorna 1943
Foto Studio Gullers, © Nordiska museet
Vid matfållorna 1943
Foto Studio Gullers, © Nordiska museet
Simträning 1943
Stadsarkivet Karl Sandels
Simskoleavslutning 1937
Stadsarkivet
Uppställning inför hemgång 1952
Redan året efter Flatenbadets invigning, 1935, började badbussarna gå till det som kom att kallas Barnflaten. Dessa badresor för barn hade ungefär samma upplägg från starten till slutet. Ett stort antal bussar hämtade under högsommaren upp barn från många uppsamlingsplatser på Söder och i Söderförort. Barnen fick sedan under mycket fria former, med tillsyn av vuxna, njuta av badlivet vid Flaten. Barnflaten utgjorde den inhägnade norra delen av badområdet. I den södra delen låg huvudbadet som barnen inte fick vara vid under badresorna. Här beskrivs de organiserade badresorna under deras glansperiod. Från slutet av 50-talet avtog intresset och behovet minskade då allt fler fick råd att skaffa bil och kanske t.o.m. åka på chartersemester. Nu fick föräldrarna nya möjligheter att ge sina barn tillgång till bad och sol. Badbussarna i sin traditionella form upphörde helt under 70-talet. Dock har Farsta fortsatt med egna badbussar ända till nu.
Organisation och badresornas omfattning
Stockholms stad organiserade och bekostade verksamheten. Vilka resonemang som låg bakom tillkomsten av ett särskilt bad för barn är oklart, men nog kan man ana att det fanns många krafter som verkade för att alla barn, oavsett tillgång till egen cykel eller pengar till allmänna kommunikationmedel, skulle kunna komma till Flatenbadet som man ju verkligen ville satsa på som ett rekreationsområde för alla.
Under 40-talet och 50-talet var Henning Bengtsson, då rektor vid Enskede skola, den eldsjäl som höll ihop det hela. Under badsäsongen hade han tre underledare till sin hjälp, en för stranden, en för simskolan och en för utspisningen och dessutom uppemot tjugo bryggvakter. Henning satt under baddagarna vid huvudbyggnaden som spindeln i nätet. Han skötte själv kontakterna med bussbolaget och personalen vid uppsamlingsplatserna. Dessutom var det Hennig som beställde det som serverades, tog hand om eventuella svårare problem under baddagarna och skötte alla anställningsfrågor!
Badresorna gick av stapeln i sex veckor under högsommaren, från måndag till fredag, men bara regnfria dagar. D.v.s. de dagar som väderlekstjänsten förutspådde torrt väder. En och annan oväntad regnskur fick man förstås räkna med. Vissa regniga somrar, t.ex. 1958, kunde badresorna vara få. En rekordsiffra på 8 000 barn på en dag finns nämnd, men normalt var det naturligtvis betydligt färre.
Att vara badvakt ansågs som ett trevligt sommarjobb för äldre ungdomar och ett bra ”extraknäck” för sommarlovslediga lärare som ofta inte hade ordinarie lön under den tiden. Dessutom kunde badvaktsjobbet fungera som referens till olika yrken med barn.
Något latmansjobb var det dock inte alls fråga om. Några möjligheter att själv ”lapa” sol på stranden eller ta ett dopp fanns inte. Ansvaret för barnen var stort och rollen som badvakt upptog hela tiden. Några minns tillvaron rentav som litet tråkig. ”Att sitta hela dagen vid en sandlåda var ingen höjdare precis.”
Uppsamling och bussresor
Informationen om badresorna nådde troligtvis föräldrar och barn via skolorna innan sommarlovet började.
Vid varje startuppsamlingsplats fanns minst en badvakt och en buss. Om det visade sig att barnen var så många att en buss inte förslog rekvirerade man, om det var möjligt, en extrabuss eller försökte få en buss med plats över från en annan uppsamlingsplats att komma till hjälp.
Alla barn mellan sju och fjorton år var välkomna att, utan avgift, följa med. De som var under tio år måste ha sällskap av en äldre kamrat. Första gången ett barn kom till en badbuss registrerade det sig hos badvakten som fyllde i namn, adress och kontaktperson på en lapp av tjockt papper som bytte färg varje år. På lappen fanns rutor med veckor och dagar förtryckta. Alla barns lappar förvarades under dagen på en metallring sedan man på morgonen ritat ett halvt kryss över dagens ruta. I samband med hemresan på eftermiddagen fick barnen tillbaka sin lapp sedan badvakten gjort det kompletterade strecket på dagens kryss. På så sätt kunde man enkelt hålla reda på att de barn som varit med på morgonen också fanns med på hemresan. Att ha deltagit flitigt och ha många kryss gav hög status. Om något barn saknades var det badvaktens ansvar att leta rätt på den som försvunnit. Nu inträffade inte försvinnanden särskilt ofta men några gånger hände det, att en förälder varit ute vid badet och hämtat hem sitt barn utan att meddela någon ansvarig person. Detta fick till följd att den stackars badvakten fick gå runt i timmar och leta efter det saknade barnet.
Bussarna gick från uppsamlingsplats till uppsamlingsplats och det kunde naturligtvis vara så att bussen var full när den kom till ”sena” platser. I så fall måste barnen vänta tills en annan buss dök upp. Det hände ofta i Skarpnäck vid ”sena” hållplatser som Gamla Tyresövägen/Hagtorsvägen och Pungpinan.
Antalet uppsamlingsplatser varierade över tiden. Under badbussarnas tidiga år kunde det hända att barn var tvungna att gå långt för att komma till en, t.ex. från Årsta till Aspudden.
Avresan skedde mellan 9-10 och man var hemma igen vid 16-tiden. Självklart var det både livligt och ljudligt under resan till Flaten. Ibland hände det att barnen genom att skrika högst gjorde ett ”demokratiskt” val huruvida bussföraren skulle välja gamla eller nya vägen till Flaten (nuvarande Skarpnäcksvägen eller Gamla Tyresövägen). Musikaliska badvakter stämde gärna upp någon trallvänlig allsång. I mitten av 50-talet var Olle Bergmans Sjung och le samt Stig Olins En gång jag seglar i hamn två självklara ”hits”.
Packningen som barnen oftast medförde i någon slags tygkasse bestod av baddräkt, handduk eller badrock att sitta på och torka sig med samt en mugg till den mjölk som serverades. Några, särskilt matglada, hade också med sig egen matsäck, saft och smörgås, som komplement till den skaffning som kommunen bjöd.
Vid stranden
När badbussarna anlände till Barnflaten fick barnen inte springa direkt ut i vattnet utan måste vänta tills de flesta bussar anlänt, så att den som ansvarade för stranden kunnat placera ut bryggvakterna vid deras förutbestämda platser. Där stod de sedan på vakt hela dagen, två på och ännu fler mellan varje brygga. Under tiden letade barnen efter en bra plats att slå sig ned på med pick och pack, i sanden eller gräset, i solen eller i skuggan. Att det skulle vara farligt att bränna sig i solen var det nog inte många som var medvetna om. Svidande röda ryggar var snarare regel än undantag efter säsongens första baddagar. På solkräm hade ingen en tanke.
Tiden vid stranden och i vattnet präglades av stor frihet. Barnen fick i princip göra vad de ville. Där fanns vare sig pekpinnar eller ”måsten” från de vuxnas sida. Det var förstås självklart att alla lydde om en bryggvakt visslade eller sa till på skarpen om någon var på väg att bete sig farligt eller dumt. Detta hände ibland i ivern och trängseln i den ”ruskigt” höga vattenrutschbanan, där det gällde att komma på de djärvaste sätten att hamna i vattnet.
Även om alla ville bada så mycket som möjligt så blev det förstås också tid till lekar på stranden. Uppfinningsrikedomen var stor när det gällde att komma på roligheter som inte krävde rekvisita, t.ex. ”myrleken” som gick ut på att två personer, stående på en sandkulle, med hjälp av associationer, skulle få varandra att börja klia sig som om de hade myror på kroppen.
För de allra flesta var höjdpunkten på dagen utspisningen av mjölk och bullar. Alla som deltagit i badresorna minns det ”oändliga” köandet i fållorna, där man delades in efter kön och ålder vilket gjorde att somliga ofrivilligt och till sin ledsnad måste skiljas från en badkamrat.
Ett tidsfördriv i kön var att slå den medhavda muggen, oftast av emaljerad plåt, ljusgul med grön kant upptill, i räckena längs fållorna. Ljudet var ibland öronbedövande. Mjölken skopades direkt ur de stora krukorna av metall från Mjölkcentralen. Vem som stod för bullbaket är okänt. Tilldelningen var tre släta, ofyllda bullar till yngre barn, fyra till äldre. Ibland skulle det vara extra festligt och då bjöds det på kubbar. Säkert uppskattat av vuxna men barnen rynkade på näsan åt de torra tingesterna med smak av bittermandel.
Eftersom det varken var tillrådligt eller til- låtet att bada direkt efter ”maten”, samlades alla barn vid ”teatern” som var belägen vid sidan av utspisningsplatsen. Här framfördes sketcher, sjöngs sånger och berättades roliga historier av barn som tagit mod till sig och anmält intresse att få stå på scenen. Även om det var vuxna som organiserade underhållningen präglades uppträdandena av spontanitet och glädje. De stenar som utgjorde sittplatserna, uppbyggda litet grand som en amfiteater, kan man fortfarande se.
Simskolan
Den enda riktigt organiserade verksamheten under dagarna, som hade ett alldeles eget utrymme för sina aktiviteter, var simskolan belägen mellan Barnflaten och det stora Flatenbadet. Dit fick man bara bege sig om man var anmäld till en simgrupp vilket också krävde daglig närvaro tills man nått sitt mål. För de minsta barnen gällde det att lära sig simma och klara järnmärket, 50 meter bröstsim. Övningarna startade med torrsim under ett antal dagar och när rörelserna var väl inövade var det dags att se hur de fungerade i vattnet. De äldre och mer avancerade simmarna tog kandidaten och fick så småningom chansen att visa upp sina färdigheter för alla vid avslutningen i simskolan som ägde rum någon av sommarens sista baddagar. Kandidaterna fick då också högtidligen motta en lagerkrans som sattes på deras huvuden. Det var en imponerande ceremoni även för åskådarna.
Slut för idag, tack för idag!
Över hela Barnflaten ljöd den, signalen som betydde
uppbrott från bad och lekar. Då gällde det
att raskt plocka ihop sina pinaler och trava iväg till
den stora ängen framför stängslet och grindarna till
badet där bussarna redan väntade. Nu var benen
trötta och vägen kändes lång och besvärlig. Badvakten
väntade med lappar och penna för att göra
krysset för dagen komplett. Ljudnivån i bussen var
en helt annan än på morgonen, några av barnen
nickade till i sina säten. Väl tillbaka på uppsamlingsplatsen
blev det hej, tack för idag och vi ses i
morgon.
För på somrarna, som på den här tiden var oändliga,
blev det alltid en ny solig dag.
Ett omvänt perspektiv
För Bosse Engstrand som tillbringade somrarna i tältstugeområdet just ovanför barnbadet innebar ankomsten av badbussarna en stoppskylt för eget badande. Reglerna var nämligen sådana att tältstugeägare inte fick gå ner till badstranden när de tillresta barnen var där.
Därför brukade Bosse med sin morbror gå ner till badet tidigt på morgonen för att intensivt utnyttja den lilla tid som fanns innan bussarna kom. Det var sedan en mäktig syn som mötte Bosse när han stegade upp för badstegen inför sitt sista hopp i plurret. Alla dessa skrikande och badlystna barn som vällde genom de öppna grindarna. För dem hade en härlig baddag börjat, för Bosse var det signalen – slutbadat!