På karta från tidigt 1700-tal
Torpet Klisätra
Från norr kom de som först byggde vid Klisätra. De namngav platsen som "betesmarken bortom klyftan", d.v.s ravinen mellan Brotorpskärret och Söderbysjön.
Klisätrabonden var landbonde under Årsta och fick trots avståndet finna sig i att ta order därifrån ibland. En vårkväll 1663 gick han tillsammans med folk från Årsta över till ett annat torp vid nordändan av Ältasjön, körde ut torparen och hans familj - och rev torpet! Allt på order av Årstas ägare Axel Posse.
Torparen var i tjänst hos Ältas ägare, brukspatron Johan Ernest på Nacka. När denne fick höra hur hans folk och egendom behandlats, blev det rättegång. Men inte mot Posse utan mot de beordrade underlydande. De dömdes alla att böta och betala skadestånd. Om Posse överhuvudtaget lagsöktes är ej känt.
1704 blev Klisätra herrgård, hur konstigt det än låter. En nyadlad tjänsteman i Stockholm ville ha en sätesgård att skriva sej till. Vad man inte har, kan man hyra, och så arrenderade han Klisätra. Han hette Lars Schraggensköld, men fick inte glädja sej åt sin nyvunna status så länge - han dog redan 1707. Änkan bodde dock kvar där fram till februari 1717, då Skarpnäck övertog gården.
Hembränneri i skogen
Bönderna Olov och Jan Johansson arrenderade Klisätra och stämdes 1752 inför häradsrätten, anklagade för att bränt mer brännvin än de hade rätt till. Klisätra var en liten gård om ett halvt mantal. Men bröderna brände med tre stora kopparpannor, och det var väl lite häftigt. En panna för ett helt mantal var normen. Det blev böter. Senare fick bröderna även böta för bristande vägunderhåll, för försummad kronoskjuts (sådan ålåg sockenborna) och för försummad kronouppbördstämma.1755 möter man Olov som nämndeman i Svartlösa häradsrätt - en rätt märklig befordran med hans förflutna. Men nämndeman skulle vara bonde, och det fanns inte många sådana att välja bland i en så adelsdominerad socken som Brännkyrka.
Nu blev inte Olovs tid i rätten så lång. 1757 står han åter inför rätta för olovlig hembränning. Tulltjänstemännen från lilla tullen, d.v.s. stadstullarna vid Danvikstull, Skanstull m.fl., hade visiterat och tagit i beslag en stor anläggning uppe i skogen invid Klisätra.
Hustru Lisa i Brotorp hade kommit från Söderby för att varna Klisätrafolket. Hon kom för sent. Tullarna var redan där. De ville veta var bröderna hade sitt bränneri. Men bröderna ville inte säga något. Hustru Lisa fann väl saken ohållbar och sa att tullarna nog skulle hitta det om de gick ut i skogen. Ett brännvinsbränneri igång lär visst kännas på doften... Förhållandet mellan folket i Klisätra och torparparet på Brotorp lär ha blivit en smula ansträngt efter detta.
F.d nämndemannen och hans bror flyttade snart därefter till Söderby. Några år senare kom Karl Flodin som arrendator till Klisätra och visade sej vara en duglig jordbrukare. Även länsman fick upp ögonen för honom och föreslog honom till nämndeman, och så satt åter en Klisätrabonde i rätten.
Flodin märkte snart att nämndemanssysslan var besvärligare än han trott. Det var lång väg till tinget i Fittja, han blev tvungen leja extra dräng när han var ute på rättens uppdrag - det var inte bara själva tingen det handlade om. Nämndemännen var ofta med som vittnen vid olika undersökningar. Arvodet var lågt och dessutom inte alltid så noga betalt. Flodin tröttnade. För att bli av med sysslan flyttade han till Farsta som torpare - då kunde han inte längre vara nämndeman, eftersom han var i annan mans tjänst.
Klisätra blev betesmark för Skarpnäcks boskap. Manbyggnaden nyttjades en tid som fattigstuga. 1813 flyttade den siste inhysingen bort och gården blev öde. Kor och får fick ostörda knalla omkring på ägorna. Husen förföll. I dag finns ingenting som visar var de stått. Boskapen har bevarat ängarna åt oss, Klisätra ängar. I Älta finns en Klisätraväg som sista minne av gården.
På karta från 1756
Källor/litteratur:
Ragnar Lindbergs anteckningar
Anders Bergmans opublicerade papper om torp i Söderort